Många producenter i utvecklingsländer har ofta begränsade resurser och har svårt att hävda sig på världsmarknaden. För att kunna agera där, och sälja sina produkter, tvingas de pressa sina priser, sänka kraven på arbetsförhållanden samt sälja via flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten. Detta leder till att många inte får tillräckligt betalt för sitt arbete och därmed inte kan försörja sig själva, sin familj och utveckla sitt lokalsamhälle.

Se även:
Det är mot denna bakgrund rättvis handelsrörelsen har vuxit fram. Genom att främja en handel där människan och lokalsamhällets utveckling sätts i centrum kan fattigdom och social utslagning undvikas. Rättvis handel är inte bistånd -  det är ett handelssamarbete mellan producenter, importörer, butiker och konsumenter, som präglas av öppenhet, ömsesidighet och respekt för alla parter. Rättvis betalning, goda arbetsförhållanden, långsiktighet, respekt för mänskliga rättigheter och för miljön möjliggör på sikt ekonomisk och social utveckling.

Rättvis handel är ingen ny företeelse i Sverige, alternativet har diskuterats och varit verksamt, nationellt såväl som internationellt, sedan slutet på 1960-talet. De första visionerna kring behoven av förändringar inom världshandeln dök upp redan år 1964, inom ramen för en FN-konferens, där ett stort antal länder i Syd uppmanade världen att arbeta för
schysstare handelsförhållanden, "Trade not aid" (Handel istället för bistånd). Under FN:s ledning diskuterades och utarbetades under 1970-talet även förslag på hur rättvisare villkor i världshandeln skulle kunna åstadkommas. FN har fortsatt vara tydliga med vikten av att förändra handelsförhållanden, bland annat genom Milleniedeklarationen där det anges att ett ickediskriminerande handelssystem måste skapas. Trots dessa försök har världens länder ännu inte kommit särskilt långt med att skapa rättvisare förhållanden inom världshandeln.

Rättvis handel är en folkrörelse som har sina rötter i 100-tals studiecirklar med fokus på u-länder, fredsfrågor och biståndspolitik, anordnade av framförallt solidaritets- och fackföreningsrörelser, miljöorganisationer samt kristna samfund och församlingar. Under 90-talet började dagens rörelse ta en tydligare form. Fokus flyttas till tillverkningsprocessen och till producentens, den enskilde individens, arbets- och levnadsvillkor. Frågor kring demokrati och organisationsform får ökad vikt. 

En gradvis kommersialisering har utvecklats i takt med ett ökat producentfokus och rörelsen har börjat uppmärksamma frågor som produktutveckling och marknadsföring. En strävan efter att skapa gemensamma kriterier som skulle utgå från rättvis handelsrörelsens aktörer har även lett till starkare internationell samordning.